Nej, du kan inte ”skaffa” ett varumärke och beslagta en domän

En av flera vanliga missuppfattningar kring domäner rör lagar och regler. Till och med erfarna affärspersoner kan ibland uppenbarligen tro att ett domännamn alltid är en rättighet och aldrig ett privilegium. Det här leder såklart oundvikligen till konflikter, där parter utan rimlig rätt agerar som om de har det.

I internets barndom fruktade varumärkesägare att deras identitet online skulle tas som gisslan – och att de skulle stå maktlösa att göra något åt det. En ”cybersquatter” skulle registrera deras namn och utöva utpressning eller värre. Det var emellanåt en befogad rädsla.

För att hålla detta gissel i schack skapades två nya lagstiftningar och regelverk. Anti Cyber Squatting Protection Act, ACPA, som är en del av den amerikanska varumärkeslagstiftningen, och även det utomrättsliga tvisteförfarandet Uniform Dispute Resolution Policy, UDRP.

Huvudsyftet med UDRP var att fungera som ett snabbspår för att hantera uppenbara fall av cybersquatting. När IP-experter arbetade fram den så var de mycket varsamma med formuleringar och instruktioner, för att i möjligaste mån undvika att processen missbrukades utanför avsett syfte. En effekt blev de krav som måste vara uppfyllda för att en domänregistrering ska klassas som varandes i ”ond tro”. 

”Ond tro” skulle kunna påvisas inte bara i hur domännamnet används, men också vid det tillfälle i tiden när domännamnet en gång registrerades. Den här lydelsen som kallas det ”konjunktiva” ond tro-kriteriet kan jämföras med en sorts prioritetsregel. Ett klagomål som baseras på en varumärkesrättighet som uppstått efter registreringen av domännamnet kan helt enkelt inte ligga till grund för talan. Klagomål som i strid med denna tydliga regel ändå framförs som ett sorts försök att komma över en domän man inte har rätt till kan istället leda till utslaget ”Omvänd Domänkapning”, som skapats för att avskräcka liknande tilltag, och beskydda legitima domäninnehavare från slarviga eller illasinnade försök att lägga beslag på deras domän.

Det räcker egentligen att kort begrunda saken för att förstå att ”ond tro” vid registreringstillfället är ett ganska rimligt krav. För hur kan en domänregistrering ha förvärvats i syfte att slå mynt av ett varumärke som inte finns? Och vad skulle hända om domänregistreringar, inte bara kritiska branding-identiteter, men också kritisk affärsinfrastruktur, riskerade att hux flux ifrågasättas och beslagtas på tvivelaktig grund och med kort varsel?

Detta till trots är myten om ”domänkaparen” eller ”internetpiraten” som den enda rimliga förklaringen till att ett domännamn är upptaget förvånansvärt livaktig. Domäninvesterare och återförsäljare på andrahandsmarknaden utsätts därför dagligen för ogrundade hot och skrämseltaktik, enbart för att de råkar inneha en eftertraktad digital tillgång.

Den mest sannolika etiketten för att beskriva den egentligen rätt banala affärsmodellen att köpa och sälja eftertraktade ting är därför fortfarande ”squatter”. Detta ofta malplacerade epitet är idag en av de främsta anledningarna till att kunskap om faktiska omständigheter när det gäller regelverk och domännamn är smärtsamt begränsade.

En effekt av felinformerade försök att driva igenom krav utan stöd i lagar och regler kan ibland bli den motsatta av den som eftersträvas. Det aktuella domännamnet förblir kanske för alltid utom räckhåll, eller får i bästa fall bara en ny prislapp som kan bli besk medicin.