Att köpa en domän som redan är upptagen – lätt som en plätt?

Om domänen ni behöver är viktig kan det vara värt att försöka förstå varför den är upptagen. En relativt vanlig anledning kan vara att en domäninvesterare varit först på bollen, kanske för flera årtionden sedan. I den här artikeln försöker vi förklara mer om vad det innebär, och hur du på bästa sätt hanterar det.

Vilken typ av domäner en domäninvesterare väljer kan variera kraftigt, som vi varit inne på i tidigare artiklar i denna serie. Men oavsett vilken teori som ligger till grund för valet, så kräver framgångsrik domäninvestering uppoffringar. Vad som kan tyckas simpelt är i själva verket ofta en avancerad verksamhet som kräver både hårt arbete och kännbara kostnader. Skambud eller argument kring någon sorts moraliskt företräde bör därför undvikas så länge det inte finns konkreta bevis för att registreringen har dig som måltavla.

Generellt sett är ett domännamn med goda egenskaper idag milt uttryckt med största sannolikhet inte tillgängligt för registrering. Det kan vara i aktiv användning, ”passivt” ägt av ett annat företag, en investerare, eller kanske mest sannolikt, bara registrerat av någon Jane eller John Doe någonstans på planeten jorden.

Det mest fördelaktiga är om domänen är aktivt till salu. Kanske hade den föregående ägaren viss erfarenhet av andrahandsmarknaden. Kanske som sagt såg en framsynt domäninvesterare det värde du ser idag redan för mycket länge sedan. Då har du tur.

Men i de fall det inte finns ett tydligt erbjudande måste den intresserade parten hitta den nuvarande innehavaren och sedan dessutom lyckas inleda en diskussion om en eventuell transaktion.

Svårigheterna längs den vägen är otaliga. Införandet av GDPR och uppmärksamheten kring integritetsfrågor har gjort registreringsdata otillgänglig. Detta kräver efterforskningar som kan vara betydande och många gånger, mer eller mindre omöjliga.

Vissa domäninvesterare väljer dessutom som strategi att inte marknadsföra sina tillgångar. De säljer bara något överhuvudtaget när stjärnorna står rätt och köpesumman är astronomisk. Genom att vara så svåra att nå att endast den som lägger ner stor tid och kraft kan lyckas undviker de lycksökare och ”tire kickers” som inte förstår värdet. Många har också negativa erfarenheter av grötmyndiga krav på äganderätt och håller sig undan även av den anledningen.

Men inte bara domäninvesterare ”sitter” på domäner. Storföretag med historik innehar ofta kyrkogårdar av värdefulla domännamn som anlagts under decennier. Dessa företag avser inte att använda dem, och till skillnad från investerare underhåller de inte ens tanken på att sälja dem.

Det i särklass svåraste hindret kan dock vara ett domännamn i full användning. Försök att köpa Apple.com till exempel.

Men låt oss för sakens skull anta att det finns en blygsam chans. Du har lyckats nå den nuvarande ägaren. Du har lyckats väcka ett intresse för att sälja domännamnet. Nu behöver du komma överens om ett pris. Det är sällan enkelt. Oftast tenderar förväntningarna att vara högre på säljarsidan och lägre på köparsidan.

Kanske tycker köparen att ”det är vårt namn, vi uppfann det” och vill inte betala för det. Kanske innehavaren började googla så fort de fick veta att någon vill köpa deras domän – och hittade spännande rapporter om de högsta domänförsäljningarna i världshistorien. Lycka till!

I det osannolika fall det finns en möjlig affär vid regnbågens slut måste du nu övertyga säljaren om att du inte försöker lura dem och att det finns sätt att garantera att transaktionen slutförs enligt avtal. Om inget av ovanstående saboterade dina chanser har du nu en sista chans till ett fullständigt misslyckande.

Men det är så klart inte alltid så att du måste vara Sherlock Holmes för att hitta en
innehavare och förhandla om en försäljning som om det var en gisslan-situation på TV.

Andrahandsmarknaden för domännamn har en teknisk infrastruktur och
marknadsplatser registrerade eller utgående domännamn listas till salu. Men även om det domännamn du vill ha är i den typen av status, är det fortfarande inte en ”walk in the park”. Den synliga toppen av isberget på andrahandsmarknaden liknar mer en djungel.

Alla domäner registreras med en specifik registrar, och registraren har i sin tur olika funktioner och partnerprogram som möjliggör olika typer av åtkomst och tjänster.

Det finns en stor aktör, och det är domänregistraren Godaddy, med sitt systerbolag Afternic. Om ett domännamn är listat till försäljning är oddsen att det finns på Afternic. Om domännamnet är på väg att löpa ut har Godaddy och andra registrarer utformat system där det är möjligt att buda på dessa domännamn. Detta kallas ”utgående auktioner” och drar till sig stor uppmärksamhet från domäninvesterare. Om inga bud loggas i den fasen kommer domännamnet istället att gå in i en så kallad ”close out”-fas där priset sjunker i intervaller tills det antingen köps för ett fast pris, eller till slut definitivt raderas och blir tillgängligt för registrering igen.

Det är då den slutliga anstormningen börjar. Backorder-tjänster som Dropcatch och NameJet tar upp beställningar för åtkomst till sina domänregistreringstjänster som kan registrera den släppta domänen direkt när den släpps. När två eller fler kunder lägger backorder på en domän som fångas framgångsrikt, ja, du gissade rätt, då äger en auktion rum.

Utan gedigen kunskap om detaljerna i dessa andrahandsmarknadssystem och den tid och ansträngning som krävs för att framgångsrikt använda dem, kan chanserna till framgång vara små.

Allt det här kan en domäninvesterare på sina fem fingrar. Och även om allt det ovanstående naturligtvis kostar betydande pengar, tid och ansträngning att bemästra, är det fortfarande inte en fullständig redogörelse av vad som krävs av en  domäninvesteringsverksamhet.

Domäner kräver innehavskostnader i form av den årliga registreringsavgiften. Ett sätt att visualisera dem, ur ett domänperspektiv, är i form av en vakthund. När förnyelsekostnaden förbrukar vinstmarginalen är det ”game over”.

”Branschstandarden” för en lönsam försäljningstakt ur en domänportfölj är cirka 1%. I finansjargong är ”omsättningshastigheten” minimal. Det betyder att för varje försäljning som en domäninvesterare lyckas skaka fram kräver 99 portföljdomäner en förnyelseavgift.

Det är också så att marknadsförhållandena förändras och varje beslut att förnya en domän kräver därför omfattande beslutsprocesser baserade på omfattande kunskap. Att bara förvärva vilken gammal domän som helst och behålla den på obestämd tid kommer sannolikt att leda till konkurs.

Som alltid kan lite kunskap räcka långt. Men om du hellre vill lämna över till en expert hjälper Dotkeeper gärna till.

Läs också Stens första inlägg i denna bloggserie, Varför är vissa domännamn dyra och svåra att få tag på, här!